Valcur Maius liv

"Det är när internet plötsligt dör, som man inser att man kanske har blivit liiiiiite spelberoende..! Och det är när man erkänner något sådant som folk blir liiiiiite dömande. När folket sedan dömer, så känner man att man måste förklara~ vilket är dit jag kommer nu..!
Nä, men faktiskt. Jag har väldigt roligt med mitt rollspelande. Det händer ofta intressanta grejer, och andra spelare agerar så olika att det blir oförutsägbart vad som händer. För mig är det som att läsa en bok eller se en film, där man själv har chansen att påverka. Det enda problemet är ju såklart att det blir väldigt tidskrävande. Är man borta en kväll eller en vecka, så missar man väldigt mycket grejer. Så... om man inte har så mycket tid att spela, så är det lätt att man hamnar efter – varpå spelaren och karaktären sedan känner sig uteblivna. Jag själv har haft mycket tid, och tagit mycket tid att RPa, och just därför har min karaktär blivit mer insatt i grejer. Han känns igen av folk, han har fått en titel och en status, och folk tillförlitar sig honom grejer.


Just det... Jag rollspelar som en manlig karaktär..!

Det var egentligen slumpmässigt att det blev en manlig karaktär. Man kan generellt spela i tre olika allianser, och jag hade en karaktär i varje allians. Och... min huvudkaraktär, en kvinna, var i en allians där RPet dog ut~ och det visade sig sedan att det bästa RPet fanns i alliansen där jag hade gjort en manlig karaktär. Jag började testa att rollspela, och kom in mer och mer i det. Och, jag började gilla min karaktärs personlighet.
(När man RPar, rollspelar... så måste man bygga upp en berättelse bakom karaktären, och sedan bestämma en viss personlighet. Min karaktär, Valcur Maius, blev en 22-årig (nu 23) Imperial, som har en ganska snäll personlighet generellt. Han är både healer och kan tillräcklig medicin för att sätta bandage och ta hand om skadade människor. Men... han har självklart sina mörka sidor också...)
Världen i sig är väldigt mörk, och det finns både korruption och mord på flera olika nivåer. Så även fastän RP kan låta löjligt, så blir det på ett vuxet stadium. Precis som i ett samhälle, så måste man hålla sig till regler, annars blir det konsekvenser. Och... är man inte försiktig nog så kan ens karaktär bli avrättad (dock..! Så måste man som spelare vara snäll mot andra, och realistisk. Om folk börjar överdriva och dumma grejer så väljer andra helt enkelt att ignorera. För... man kan inte bara gå runt och döda andras karaktärer...)

Förutom att det är intressant, så lär jag mig också engelska bättra och hur man skriver på ett intressant sätt. Jag håller fortfarande på att lära mig, så jag skulle såklart säga att jag är nybörjare. Men det är kul att se andra och hur de skriver så detaljerat och hur intressanta de gjort sina karaktärer. Ju oftare man möter dem, ju mer utvecklas deras relationer – Ibland till hat, och ibland till vänskap eller till och med kärlek. Man får höra folks berättelser och äventyr de haft, samt så får man själv uppleva dem.
Äventyr, relationer och känslor i en helt annan värld~.

Det är även roligt att se hur ens egna karaktär blir tvungen att utvecklas. Valcur Maius... För att inte göra ett långt inlägg, så delar jag upp den biten till en annan  gång!

Jag själv har funderat väldigt starkt på att faktiskt börja ’skriva en bok’ om hans äventyr. Då behåller man minnena från spelet, karaktären och alla människor som jag själv lärt känna och blivit distant vän med – och självklart, deras egna karaktärer.
Jag hoppas det fortsätter lite längre, och att alla får bra och värdiga slut på sina berättelser!

/Jobus

 

(En bild som jag ritat av Valcur..! Färgerna är mattade, han har annars mörkare hy, gröna ögon och mörkbrunt/svart hår)

 

 

 


Att vara svag

”Jag har egentligen aldrig riktigt haft muskler, så att jag varit svagare än vältränade människor har inte varit så konstigt. Men igår insåg jag verkligen hur svag jag är på riktigt... Och det känns riktigt jobbigt nu när jag är medveten om det.
Jag gick på en kortpromenad med hundarna i mitt bostadsområde~ och precis när vi nästan var hemma så såg jag en gammal man halvsitta (nästan ligga) på marken, och en äldre dam som försökte lyfta upp honom. Jag tittade några sekunder innan jag bestämde mig för att gå fram och fråga om de behövde hjälp på något sätt. Kvinnan sa då till att det skulle vara jättesnällt om jag kunde hjälpa till att lyfta upp mannen. Så jag knöt fast hundarna i närmsta lyktstolpe innan jag gick fram för att prata med dem.
Jag insåg ganska snabbt att han inte pratade tyska, och att hon inte pratade engelska. Men tillsammans med den äldre damen so koordinerade vi för att lyfta upp honom till parkbänken som var precis i närheten. Han var egentligen en riktigt lång man. Inte tjock på något sätt, men jag skulle chansat på att han säkert måste varit över 180 lång. Och jag med mina 165cm, och tanten som var ännu kortare än mig... så var det inte lätt. Vi höll om honom under armen på varsin sida innan vi lyfte. Jag kände direkt obehaget om hur svag jag var...
Hur mycket jag än spände mina muskler, så kände jag hur de skakade när vi hade lyckats lyfta honom. Speciellt när jag började med böjda ben eftersom han satt på marken. Det var som om musklerna var beredda på att ge upp när som helst – vilket jag såklart inte kunde tillåta då det skulle sluta med att mannen ramlade igen och tanten säkert skadade sig.
Det var några kämpiga sekunder, men vi lyckades. Mannen tog tag i min hand och kysste den (lol) och tackade så mycket för hjälpen. Jag försökte fråga honom om han ville att jag skulle ringa efter hjälp, men han verkade inte vilja. Han sa att han bodde precis i närheten. Jag förklarade för tanten, som uppenbarligen inte kände honom, och hon tittade lika oroligt på honom. Men, vi gick vidare.
Egentligen kändes det inte bra att lämna honom där... Men jag vet ärligt inte vad mer jag kunde gjort. Han var alldeles för stor för min veka kropp, och jag är för rädd för att tränga mig på folk och tvinga dem med hjälp om de inte vill ha. Jag kan bara hoppas att det gick bra för honom...
Det patetiska med mig var att jag hade ont i mina ben och ryggen efteråt. Av ett simpelt lyft. Jag känner verkligen att jag måste göra någonting åt min vekhet... Jag vill inte vara så svag att jag inte ens jag hjälpa folk ordentligt... Samtidigt så vill jag inte lägga ner massa timmar på gymmet varje vecka då jag har andra hobbys. Min dröm skulle vara att jag integrerade min träning med hundarna. Att jag kunde få träning samtidigt som de tränas och vi umgås tillsammans. Men... med mina tre små skruttar är det lite svårt. Trots att de kanske kan vara aktiva, så är de inte de bästa om man vill jogga eller åka rollerblades. Tuffi med sina missbildade bakben, Diddi med sin Patellaluxration, och Donki med sin ängslighet. Jag skulle verkligen önska att min drömhund äntligen kom till mig så att vi kunde hålla varandra aktiva.
Min efterlängtade Siberian Husky. En ras som jag lääääänge velat ha, men som jag inte kunnat ha eftersom jag vill vara helt säker på att jag skulle ha tid för en när jag börjar jobba. Eller som jag lätt skulle kunna ta med vid resor till Sverige. Den drömmen är tyvärr inte möjlig för tillfället – om man inte skulle göra en spontan chansning och försöka göra det bästa av situationen.
Men frågan är om det inte vore själviskt.
Hursomhelst så måste jag verkligen se till att bli starkare...

/Jobus

 

(Bilden lånad) En sådan här skönhet skulle jag vilja ha... Mörka ögon och ljus pälsfärg. En riktig liten buse med hjärtat på sätt plats! <3 

 

 

 


Chokladfabriken ZOTTER

"I lördags åkte jag tillsammans med kompisarna, och några utav deras familjemedlemmar, äntligen till Chokladfabriken utanför Wien! Vi hade pratat om det ganska länge, och tillslut hittade vi ett bra datum.
Anledningen till varför vi varit så motiverade till att åka dit, är för att Chokladerna som de gör är typ de godaste jag ätit – plus att det görs av ekologiska produkter, inom Fairtrade, i denna fabrik i Österrike. Det är väldigt många bra och viktiga punkter för mig. Jag brukar köpa dessa choklader i affärer ganska ofta (kanske någon gång per vecka), och de är yummy. Dessutom så mår jag inte lika dåligt när jag äter dem, jämfört med ex. Lindt, Marabou, Milka etc.
Det var jättekul att åka till fabriken! Vi började med att titta på en kortfilm som förklarade hur fabriken hade startat och sedan hur viktigt det var för dem att allting var ekologiskt och Fairtrade. Allting lät väldigt bra, och jag respekterar verkligen deras val.
Därefter gick vi runt i fabriken för att testa deras olika choklad – allt från bönorna (äta hel kakaoböna yesss) till deras MASSA olika färdiga produkter. Jag gick typ och pickade i mig allting jag såg. Det fanns otroligt mycket gott – och samtidigt några smaker som inte passade mina smaklökar...
Det enda som gjorde mig lite besviken var att de inte hade alla sorter att erbjuda, varken som prov eller i affären. Och sedan gjorde jag ett dumt misstag alldeles i slutet av rundan, vid ”Running Chocolate”... Jag pickade i mig en choklad som innehöll Svinfett. Jag tänkte inte på att de skulle ha någonting så vidrigt utan att ordentligt skylta med det. Såklart... Österrikare skulle kunna läsa förpackningen och förstå det speciella ordet för ”Svinfett”, men jag missade såklart det. Jag tappade ätlusten på en gång och fick kämpa ett tag för att inte börja kräkas och gråta. Som tur var det i slutet... Så det förstörde inte så mycket av rundan. Däremot hade jag absolut ingen lust att köpa choklad i affären efteråt – trots att jag egentligen hade planerat att köpa hem MASSOR (då det är ngt. billigare).
Jag kommer absolut inte förstå varför man sätter svinfett, eller annat äckligt animaliskt i choklad... Det fanns 3 sorter~. En med fiskgelé (som jag redan blivit varnad för, och som jag undvek), och sedan två med svinfett... Båda två som jag såklart stoppade i munnen. Den första var någonstans mitt i rundan då jag pickade upp och lade i munnen. Min kompis reagerade som tur på en gång, och förklarade att den inte var vegetarisk. Jag spottade ut... (Jag kollade sedan på innehållsförteckningen, och den skulle innehålla 0,5% svinfett...). Den andra missade jag totalt, en kanske 1 ½ kvcm chokladbit vars... ja... huvudingrediensen var svinfett.
Riktigt vidrigt.
Men annars var dagen väldigt trevlig och rolig. Jag är bara lite orolig att min lust för choklad försvunnit nästan helt. Jag köpte några chokladkakor ändå, men trots att jag alltid varit snabb på att trycka i mig choklad, så har jag ännu inte haft någon lust iöht att äta... Svinfett... Vad tusan?

/Jobus

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 


En svår värld att nå ut till

”Jag valde ut två bilder från en Vegan-sida som jag tycker har viktiga meddelanden i sig. Mååååånga gånger under mina år så har jag fått höra dumma kommentarer som att det är manligt att äta kött – och jag har alltid varit av åsikten att riktiga män inte behöver bevisa att de är män, för att de är modiga nog att också stå upp för de utsatta.
Men det är även många gånger som jag kan tycka ”veganer” är lite extrema i deras sätt, ex. kommentarer som ”Människor är inte gjorda för att äta kött, för att de inte skulle kunna jaga, döda och äta utan vapen och verktyg”. Min tolkning är att människor inte behöver de fysiska egenskaperna för att evolutionen utvecklat oss till att kunna använda ex. strategi. Det finns flera djurarter som använder taktik istället för fysisk styrka. Jag tror fortfarande på att LITE kött är bra då och då (kanske en gång i veckan). Men, jag tror inte på sättet köttet framställs. Jag valde själv att bli veg för att jag inte ville äta de jag älskar. Djuren var alltid så snälla mot mig, så hur kunde jag? Men även fastän jag inte tvingat någon till att sluta äta kött, så har folk haft fritt fram att reta mig för mitt val. Men ibland ställer jag ärliga frågor som ex. ”Varför äter du kött? Hur känns det att äta djur som du vet har haft ett dåligt liv?”. Jag ställer inte dessa frågor för att provocera fram reaktioner – utan för att jag verkligen inte förstår. Men reaktionerna blir oftast att de säger till mig att sluta fråga (med arga toner alltid...), för att de inte vill tänka på det. De vill bara äta det för att de alltid ätit det och för att det är lätt att äta det (har jag tolkat det som).
Jag menar inte att få någon att må dåligt... eller känna sig tvungen att bli defensiv och förolämpa mig istället. Men shit... Ju mer jag lär mig om produktionsdjuren, ju mer önskar jag att folk faktiskt skulle kunna konfrontera den jobbiga känslan, och iallafall gå över till att bara äta ekologiskt kött, kanske någon gång i veckan istället för varje dag? (Jag måste ju själv se till att mina hundar får kött, så jag håller fortfarande koll på produktionsdjurens ”värld”).
Det här är för djuren! <3 Bebbar <3

/Jobus

 

 
 

 


RP-världen

”Den senaste tiden så har jag fastnat i RP-världen (aka. Role Playing). Det är i princip första gången som jag RP:ar i ett spel! Och det är verkligen spännande. Generellt går det väl ut på att spelare skapar karaktärer~ utseendet och bakgrund som beskriver både personlighet och historia. Sedan interagerar man med varandras karaktärer. Man bygger upp relationer (både fiender och vänner) och går på äventyr~ eller vad man vill. Det är lite som att se på film där man själv har möjlighet att ändra handlingen.
Det svåra, tycker jag, är att sätta sig in i sin egen karaktärs personlighet. Jag måste hela tiden tänka på hur hon/han skulle agera i vissa situationer. Sedan krävs det vissa skriv-egenskaper så att det blir som att läsa rörelserna och konversationerna i en bok.
Men det är verkligen spännande för att man verkligen ALDRIG vet hur det går! Det går inte att förutspå vad som händer, eftersom alla spelare kan ändra scenariot när de vill. Men man måste vara realistisk, och vara medveten om att ens karaktär INTE är odödlig (men man brukar såklart respektera varandras önskan att inte döda huvudkaraktärerna). Exempelvis så råkade min karaktär, Valcur, hamna i en knipen situation som ledde till att han skadade båda benen rätt så ordentligt. Detta i sin tur har gjort så att han inte kan gå ordentligt, samt då att han inte får följa med på jobb tills han återhämtat sig (för vem vill ha en krigare med sig som inte kan slåss ordentligt? Det blir mer en börda). Det är kanske inte så kul för mig, som mer än gärna vill gå på alla äventyr som spelare ger sig ut på! Men det är konsekvensen jag får ta för en mer trovärdig handling! Dels så var det också typ mitt fel att han blev skadad hahah - sprang rakt in i ett bakhåll där kriminella med vapen väntade... Han tog ett knivskar i ena benet, och ett yxhugg i andra~ men lyckades ta sig ut några meter på gatan där det fanns civila så att de kriminella inte vågade förfölja, erm haha. Nu så är han i trubbel på ett annat sätt, då han är vittne för det kriminella som pågick~.

Just ESO (Elder Scrolls Online, där jag RP:ar) är ett väldigt mörkt spel. Egentligen realistiskt baserat med krig, våld, konspirationer och politiska krig. Många som vill döda många haha. Men jag gillar det på något sätt~ det blir mer emotionalt verkligt. När man sätter sig i baren och lyssnar på andras sorgliga historier, spännande berättelser om äventyr, eller kärlekar och familj~ så kan man verkligen se det framför sig. Även jag har en karaktär vars liv varit både vackert och hemskt.
Många anser nog att RP är ganska löjligt haha (som att leka med nallar, fast mer vuxet. Det är inte sällan normala spelare kommer fram och förolämpar oss som RP:ar haha), man måste verkligen ha fantasi och kunna improvisera, samt vara ärlig och verklighetstrogen – vilket kan vara svårt. Ibland har jag bokstavligen (haha) ingen aning om vad jag ska skriva, så min karaktär står typ tyst ett tag. Men jag vill bli bättre! Jag vill lära mig! Jag måste bara komma in i en rytmen, och veta vilka ord som jag kan använda och hur man skriver på ett författarmässigt sätt. Det finns så många som är jätteduktiga och kan skriva hela stycken som beskriver rörelser, emotionala tillstånd och toner av röster. Olika spelare gillar dessutom även olika teman – vissa RP:ar mycket politik, andra hur de studerar och lär sig magi, eller gillar att sitta hela dagarna i baren och bara prata – medan sådana som mig gjort karaktärer som längtar till äventyr. Där gäller det att man skapar event där folk träffas och reser runt för olika jobb (exempelvis hitta en artefakt), vilket kan vara svårt för spelare att fixa ihop. Och sedan att man lär sig hur strider går till när man RP:ar – vilket är det jag försöker lära mig just nu! Man ska typ skriva vad sin karaktär är-på-väg att göra, så att motståndaren kan välja om han ska blocka eller ta slaget. Ibland ser jag folk ”fuska” lite. Deras karaktärer gör typ fysiskt omöjliga rörelser för att vinna striden~ vilket är ganska tråkigt. Men det finns ju folk till allt.

Jag får verkligen lust att skriva ner mina äventyr som jag haft! Jag vet inte om det skulle intressera någon haha (jag antar att det inte finns så många fantasy-intresserade som läser bloggen ’hint’), men jag vill nog iallafall göra det för mig själv. Jag har alltid gillat att spela spel~ just för att man spelat i världar där man upplever saker, och där man faktiskt kan göra skillnad. Så att kunna ta del av RP:et, är som att vara del av den världen och dess folk. Jag är väl lika försiktig med att inte tränga mig på i spelet~ som jag är i verkliga livet~ men jag är glad att jag hittat några som verkligen bjuder in mig (aka. mina karaktärer haha) till deras karaktärers liv.
Just nu har jag bara två karaktärer~ en ung, ödmjuk man som försöker ta de jobb han kan för att hjälpa människor~ och en ung, oskyldig kvinna som inte har någon erfarenhet av världen, som slumpmässigt hamnat i ”undervärldens” konspirationer (det är dock nytt, tills nyss var hon en barmaid XD).
Jag funderar på att skriva ner min huvudkaraktärs bakgrund, samt de äventyr han varit med i! Och sedan rita! Jag vill även rita, rita, rita! Synd att tiden går så jäkla snabbt... Det finns så mycket jag vill göra – varav allt är tidskrävande.

Men, men... är det något som skulle intressera läsare..? :3 Även fastän det inte har med Diddi att göra~ så är det delvis det mest intressanta som sker i ”mitt liv” hahaha. Som att beskriva någonting man läst i en bok – som bara finns tillgänglig för en själv!

/Jobus

 


Fail much?

”Även fastän jag tycker att jag gör mitt bästa när det kommer till vår lilla flock~ så har hundarna ibland andra idéer~ Exempelvis ska Diddi och Donki hålla på att konkurrera om allt (morra och ibland flyga på varandra), vilket har pågått sedan vi fick Donki vid ~1½. Sedan går båda pojkarna konstant och trakasserar Tuffi och ska hela tiden gå och slicka henne i vulvan (ME HATES). Och Tuffi attackerar pojkarna då och då... Typ, ingen av hundarna gillar varandra, haha...
Samtidigt som jag vet att alla personligheter inte alltid passar (precis som oss människor), så har jag alltid ansett att man kan jobba på relationerna och lära sig anpassa sig till varandras styrkor och svagheter. Varför ska man skaffa och slänga? Det är ingen som sagt att livet ska vara lätt, men man får göra det bästa och kämpa för det man har.
(Generellt tycker jag det är alldeles för mycket köp-och-släng-mentalitet idag. Folk nöjer sig inte med sina partners pga. diverse dumheter, folk köper och slänger prylar hela tiden istället för att laga, och i hundvärlden ser jag sjukt mycket människor som skaffar sig en hund och sedan gör sig av med den för att den inte ”passat in”.)
Frågan är vart man drar gränsen bara.

Jag har som sagt läst en bok om ”flerhundsägande”, och vartenda punkt var som en örfil i ansiktet på mig haha. De punktar upp saker man bör tänka på för att få ett så fridfullt flerhundshem som möjligt. Dock fick jag nog boken alldeles försent, så det gäller att jag hittar andra lösningar.
Här är några exempel på hur man bör och inte bör göra.

- Innan man skaffar andra hunden, så bör den första vara tränad:
FAIL (Diddi var ung och väldigt energisk)

- Den första hunden bör vara minst 4-5 år gammal innan nästa hund kommer:
FAIL (Diddi var nästan bara 1 ½ gammal när Donki kom)

- Den andra hunden bör vara valp:
FAIL (Donki var ”vuxen” i Diddis ålder)

- Den andra hunden bör inte vara kullsyskon:
MEGA FAIL (Diddi och Donki är kullbröder, vilket anses vara det värsta man kan skaffa)

- Hundarna bör vara motsatt kön för bästa band:
FAIL (Diddi och Donki är två hanar)

- Den första hunden bör vara naturligt mer dominant än den andra:
FAIL (De är nog ganska lika... om inte Donki är något mer dominant)

- Skaffar man en tredje hund så bör man tänka på ovanstående punkter:
MODERATE FAIL (Tuffi är bara ett år yngre, hon kom som tonåring)

- Den tredje hunden bör inte vara tik om man har två hanar:
Well... FAIL (Vad mer finns det att säga?)

- Om den tredje är en tik tillsammans med två hanar så bör hanarna kastreras framför tiken:
FAIL (Vi valde att kastrera Tuffi och låta hanarna vara...)

- Hundarna bör inte vara av samma ras, då de lätt är känsliga för samma problem:
FAIL (Samma skälliga, vaktiga, reserverade ras.)

Kan det faktiskt vara så att jag satt mig och hundarna i en sådan komplicerat situation genom att utan kunskap ta sådana impulsiva beslut? Hundarna bråkar såklart inte hela tiden. 95% av tiden så är det lugnt. Men jag hade såklart önskat att de hade starkare band med varandra~ lekte och kelade och kände sig trygga med varandra. Det kanske händer en gång i veckan att någon bjuder upp den andra i en 10 sekunders lek innan de går iväg tjuriga. I boken rekommenderade de att överväga att ge bort hundar som inte passade bra tillsammans, då det annars kan leda till att de får stressiga liv. Och ja~ ibland känner jag faktiskt att de blir stressade i vissa situationer då de konfronterar varandra – och jag blir såklart minst lika stressad då deras energier påverkar. Jag måste hela tiden se till att de inte går in i situationer där de kan trigga slagsmål, och med Tuffi måste jag hela tiden se till att de inte går och slickar eller att hon inte oprovocerat flyger på någon utav pojkarna. Det är ett jäkligt trist liv – speciellt eftersom jag vill få hem en till liten tjej inom de kommande åren. Och sedan därefter min drömhund ”Siberian Husky”. För att kunna ha en sådan stor flock så måste det verkligen vara balanserat.
För mig är det som sagt inget val att ge bort någon utav hundarna. De har kommit till oss och vi ska se till att de får bra liv hos oss också. De är nu 5 ½ resp. 4 år gamla. Pojkarna ska kastreras och vi ska fortsätta jobba på vardagliga regler och idéer om hur vi kan förbättra oss. Man får lära av misstagen och jobba på dem, helt enkelt.

/Jobus

 


Bok-junkie

Matte försvinner i någon timme för att köpa en bok om örter – och detta är vad hon kommer hem med! 6 stycken nya böcker! Tre om hundar, och tre om vegetabilier.
En hundbok handlar lite om BARF~. Matte verkar tycka det är viktigt att hålla koll på vad som skrivs för att själv kunna få en så stor översikt som möjligt om vad som kan och inte kan utfodras. Och vad som är nödvändigt och inte nödvändigt. KÖTT TILL MIG TACK.
En annan hundbok är en rätt så känd som heter ”Kan hundar drömma?”~. Den verkar handla om vanliga frågor som vanliga människor har om hundars förståelse i omvärlden. Förstår vi vad vi ser? Hur upplever och tolkar vi det?
Den tredje hundboken handlar om lugnande signaler~. Alltså kroppsspråk som används vid stressade situationer, om man vill göra någon trygg, eller när man ber om att den andra hunden inte ska ge en stryk. Det är viktigt att kunna läsa sådana signaler!
En rå vegan-bok köpte matte till sig själv~. Den innehåller inspirerade recept från populära länder – fast i rå-vegan-stil.
En bok om populära kryddor~. Det är vad det låter som.
Och en bok om örter~. Som nämnt tidigare så vill matte odla lite egna örter. Och för det vill hon veta lite mer vad deras användningsområden är.

Det blir lite böcker att läsa. Och hon har även andra böcker som hon inte läst färdigt! Mattes ursäkt: Under dagen är det för varmt och svettigt för att läsa, och på natten kan man inte ha några lampor på för att det lockar mygg.
Så kan det vara..!
Chi-doodles!

 

 
 

Mattes plantage?

Matte har börjat samla på sig lite plantor på balkongen! (igen) Känns som om vi kommer ha ett träsk där i framtiden! Plantor som växer och ruttnar! Hon har nu bestämt sig för att satsa på kryddor och örter~ weeds och andra saker~ istället för blommor och grönsaker som bara dör (fast jag tror inte andra plantor är undantag när det kommer till matte!). Än så länge har hon gräslök, oregano, basilika, någonting mintigt och en Aloe Vera. Men... trots att det finns lite grönt på balkongen, så tycker matte inte att det ser tillräckligt fint ut! Än så länge står plantorna på en liten solstol~ bredvid tvätt, cyklar och vår cykelvagn, samt sopor. Men hon verkar redan ha en idé om hur hon vill att det ska se ut. Får se vilken livstid det blir! Det skulle definitivt vara mysigt med lite skugga och sköna liggplatser!
Chi-doodles!

 

 
 

Att aldrig bli en av dem

”Genom alla mina år så har jag alltid stått på samma plats i livet~ En plats där jag ofta känt mig utanför.
Jag gillar nog inte att stå i centrum – den platsen skulle nog göra mig obekväm. Men jag har alltid velat vara en i gänget – och i hela mitt liv så känns det som om jag alltid försökt. Men min personlighet har aldrig räckt till... Jag har aldrig lyckats vara intressant nog för att folk ska orka lägga energi på mig.
Samtidigt som jag förstår att det hela är en naturlig gång~ så kan jag inte sluta känna mig nere efter att ha misslyckats (varje gång, om jag får tillägga). Jag känner mig ofta ensam. Jag kanske hittar människor att umgås med, men så fort någon annan dyker upp så försvinner de illa kvickt – och jag blir åter igen påmind om hur ensam jag är.
Det kanske är en känsla alla bär. Jag vet inte.
Det kanske kan vara för att jag försöker för mycket. Eller för att jag har för höga förhoppningar. Eller för att jag har dåligt självförtroende som hela tiden säger till mig att inte vara självisk. Att alltid be om lov. Att aldrig störa. Att vara rädd för att stå i vägen. Att redan – innan jag stigit in i gruppen – vänta mig att jag är oönskad. Och alla signaler som skulle tyda på det – blir bekräftelser att jag har rätt.
Jag är ointressant. Allt jag säger blir bara dumt babbel som får mig att framstå som en energisk person som inte har så mycket vettigt att säga. Många meningar ångrar jag hela dagar och veckor. ”Om jag hade sagt så istället, så kanske de hade uppskattat mig bättre. Om jag kanske skulle sluta försöka vara någonting~ och bara vara mig själv~ skulle jag då äntligen bli en av dem? Eller skulle jag bara bli helt ensam istället?”
Jag lägger mitt egna ogenomträngliga minfält av dåliga känslor. ”Du tänker för mycket” hör jag ofta. Även någonting jag brukar säga till andra när de spekulerar kring varför de mår så dåligt.
Bara genom att skiva denna text så påminner jag mig själv varför jag aldrig kommer bli ”en i gänget”. En person laddad med sådana negativa tankar, är som ett skadat djur – De andra kan bara bry sig till en viss gräns, innan de inser att man är så pass skadad att ingenting kan göras. Det tar för mycket energi och tid för att underhålla ett skadat djur~ och endast de som verkligen bryr sig har den lojaliteten. Alltså kan man glömma att de större grupperna stannar för en.

Jag kanske alltid kommer känna mig ensam när jag ser alla andra med sina familjer och vänner. Självklart är jag glad för dem. Men om man ska vara ärlig, så påminner andras lycka om vad man själv inte har. Och sådant känns, oavsett.
Det hjälper inte heller att folk tycker att man är själviskt. För... allting är själviskt. Allt alla gör är teoretiskt för dem själva – för att de från någon slags vinkel mår bra av det. Det är naturligt att vara självisk... Men det finns också en gräns där man agerar själviskt genom andras kostnader – och den gränsen vill jag aldrig komma i närheten av.

Vad vill jag uppnå av denna text? Jag vet inte... Jag ogillar egentligen tanken av att dela med mig av mina känslor så att folk antingen kan tycka synd om en, tycka man är självisk eller jobbig, eller – det som förväntas – se folk bara vända ryggen till och gå vidare.
Men jag tycker egentligen inte det är någonting fel på det. Man är inte dålig för att man går vidare. Om varje person skulle stanna för andra – så skulle man aldrig komma någonstans. För ibland spelar det ingen roll om det är en person, eller ettusen personer! Det är personen i fråga som är den som väljer att bära lasten – så det bästa skulle vara att bekämpa sina demoner och försöka bli så pass frisk att man kan hålla takten med de andra istället. Jobba för att alla ska gå framåt – istället för att vänta sig att alla ska sakta ner.

Men... Det betyder inte att personen inte känner sig ensam på riktigt. Faktum är att människan är i behov av social kontakt. Och faktum är att känslan av att tillhöra någonstans är stark.
Det kommer alltid finnas de som prioriterar det som främjar dem själva – istället för att ta sig tid och få någon annan att känna sig speciell för stunden. Det kommer alltid finnas de som inte gillar vissa personligheter – och verkligen gör sitt för att schasa iväg dem. Det kommer alltid finnas de ensamma, som lämnas till att ligga kvar, skadade – utan någon som kollar bakåt.

I en värld där de mest anpassade överlever~ så kommer min personlighet alltid dra mig tillbaka till samma position. Utanför – och att aldrig bli en av dem.

Vad jag väljer att göra av platsen jag står på – är bara upp till mig.

/Jobus

 

 

 


Risken som aldrig blir 0

”Det sista man vill när man går ut på promenad – är att hundarnas liv ska vara i fara på något sätt. Man vill att de ska vara säkra, och därmed också riskfritt att de ska kunna komma ur kopplet om de får panik och trasslar sig ur. Det är jätteviktigt för mig för att jag ska kunna känna mig lugn på promenaden.
Donki är den som jag är mest rädd med, eftersom han lätt blir skrämd och drar okontrollerat. Speciellt om han hör fyrverkerier~ då tror jag inte att jag skulle kunna stoppa honom. Så när hans koppel går sönder precis när man kommer hem... får man panik över tanken att den lika gärna kunnat gå sönder ute bredvid den stora bilvägen...
En sekund räcker för att hela livet ska förändras...
Jäkla koppel och halsband som går sönder.

/Jobus

 

 

 


Flerhundshem

”Bloggen har inte uppdaterats på länge~ Jag vet! Men vi lever och mår bra. Vi har bara inte haft så mycket för oss på sista tiden. Jag har hamnat i något slags spelkoma där jag bara vill lägga tid på att spela! Eller jobba mer på karaktärerna som jag spelar (rita eller jobba på story), samt har jag hittat ett schysst gäng som jag RPar med (Role Playing) – vilket kan kännas barnsligt... men barnsligt kul!

Nu har jag dock äntligen fått hem en bok som jag väntat flera månader på... (alltså den publicerades nyligen). ”Haltung mehrerer Hunde” – som typ betyder flerhundsägande. Det kan ibland vara ansträngande att ha flera hundar, och jag hoppas på att lära mig någonting nytt om hur jag ska jobba med dem så att vi får ett mer harmoniskt liv tillsammans (speciellt när jag väntar mig att det blir fler doggar i framtiden hehe). Författaren är känd i Österrike och Tyskland som ”Hunde-Profi”, lite som en Cesar Millan – fast mycket roligare och har liknande tänk som mig! (Ex. att man ska ha en relation som bygger på tillit och ödmjukhet – fast som tillåter att man faktiskt kan säga nej utan att hunden går sönder, hehe). Han är även komiker och har gjort några shower där han gör parodi om hundägande och hundars beteende, samt så verkar han vara väldigt skämtsam i sina böcker – men som ändå kan vara allvarlig då det behövs. Jag har flera böcker från honom, och jag gillar dem alla! Han skriver på ett väldigt lättsamt sätt, och med korta stycken så att man inte översvämmas med information. Han försöker helt enkelt skriva på ett sätt som passar många, och som kan skämta om ämnet så att man blir mer avslappnad. För det är bara att erkänna... Det är INTE lätt att vara hundägare alltid – speciellt när man har flera små krabater med sina galna personligheter. Och det är skönt att kunna ta en paus från allvaret (exempelvis alla blickar, dömande eller känslor av misslyckanden). Han får en att känna sig som en i mängden. Jag hoppas hans böcker kommer på engelska någon gång, för jag kan verkligen rekommendera dem!

/Jobus

 

Mina snygga Troublemakers.

 

 

 


Tre Ponti

"Hundarna har fått nya selen..! TRE PONTI Denna modell hade jag letat ganska länge efter~ men kunde inte hitta någonstans i affärerna som jag kände till (och googling hjälpte inte mycket heller). Men häromdagen fick jag ett meddelande av kompisen om att hon hittat dem! Så vi gick dit tillsammans och köpte ett varsitt till varje hund. Tyvärr köpte jag fel storlek till Tuffi, och eftersom affären måste beställa in nya så kommer det nog dröja 2-3 veckor... Tills dess får Tuffi låna Donkis blåa sele, och Donki använder Diddis BuddyBelts-sele, så kan Diddi använda sitt nya Tre-Ponti-sele.
Modellen har intresserat mig ett tag eftersom den är fri mellan frambenen, och har inga knäppen vid armhålan (som ex. Norsk-selen har). Superlätt att sätta på och ta av. När hundarna drar så drar snörena åt så att trycket hamnar på sidorna av bröstkorgen. Jag har försökt att känna av så att det inte blir felbelastningar, men det verkar OK. Det enda negativa som jag kunde se på en gång, var att kopplet måste sättas fast på snöret så att metallfästet hänger och flänger i ansiktet på hundarna. Lösningen till det blev att jag flätade ett Fejk-paracord-koppel direkt till selet (som det svart-rosa jag gjorde till Tuffi för ett tag sedan) - och det blev mycket bättre. Ingen metall som tynger eller kommer ivägen. Nu är det bara upp till hundarna att bestämma vad de tycker om selena. (Jag börjar dock få slut på alternativ.......)
"
/Jobus
 
 
 
 
 
 

Misshandlad av myggor

”Enda sedan jag flyttade till Österrike så har jag haft problem med myggor... och flera nätter har totalt förstörts. Men denna natt måste vara den natt som jag blivit mest misshandlad... Jag känner mig bara rentav ledsen...
Tre nätter i rad har jag knappt kunnat sova något (OK, den första natten hade inget med myggorna att göra~ det var för att jag satt uppe och spelade sent heh), de två senaste nätterna har varit förjävliga. Andra natten hörde jag konstant myggor runt mitt huvud, och jag försökte vifta bort dem hela jäkla tiden – så länge tills att solen börjat gå upp. Tillslut var jag så trött att jag somnade~  men inte utan att vakna utan myggbett här och där.
Men denna natt var den absolut värsta... De höll verkligen på under hela natten. Jag har fått så många myggbett i ansiktet att jag ser allmänt ful ut. Bara skitful. De stack och kom tillbaka. Stack och kom tillbaka. Stack och kom tillbaka. Och runt 6 på morgonen verkade de varit färdiga. Jag har myggbett överallt – och eftersom jag reagerar starkt på myggbetten här nere så är alla myggbett skit-svullna också. Jag har ca. 6 i ansiktet som har svällt upp. Ett under ögat som får mig att se ut som om jag fått en snyting, två på pannan som ser ut som bölder, två under hakan som ger mig värsta dubbelhakan, och en mitt på min näskrok, som får den att se större ut än vanligt. Jag har massa på armarna och händerna, några på benen, och ca. 5 på fötterna – varav en är under foten och kliar något förjäkligt.
Jag är bara så ledsen... Det kan verkligen inte fortsätta såhär. Jag behöver sömn, och jag kan inte se ut så här... Ibland känns det tom. som om jag får allergi-ryck (kan också vara – jag är övertrött-ryck). För någon vecka sedan fick jag ett myggbett på ögonlocket som svällde upp så mycket att jag bara såg med halva ögat.
Jag verkligen hatar dem. Och ändå klarar jag inte av att döda dem (även fastän det händer i desperata fall). En satt på väggen i går morse... och jag släppte UT den.

Jag måste verkligen hitta en lösning... Myggnät över sängen... eller någon kräm som får dem att tappa intresse... Jag hade läst någonstans att Neem-träd har en sådan effekt på insekter att de håller sig borta, så de sista 3~ timmarna som jag sov så testade jag att sova med plastpåsen som innehåller torkade Neem-blad. Svårt att säga om det fungerade, eller om myggorna bara var färdiga. Oavsett så somnade jag tillslut, och vaknade upp med att jag spillt bladen överallt i sängen.......

Jag känner mig så förstörd och ledsen. Jävla, jävla, jävla myggor.”

/Jobus


ESO Imperial och Redguard

”Min senaste ritning som jag gjort~ är av två karaktärer som vi spelar i ESO! Min Imperial, och Mikas Redguard! Två utav mina favoritkaraktärer eftersom de är så roliga att spela och då deras personligheter alltid roar mig :)”
/Jobus

 

 
 
 
 

”Opportunativ Raw eco ovo Vegetarian” talar

”Tänkte att det kanske var dags att skriva någonting på bloggen nu~ Jag och Diddi har varit rätt så dåliga på det på sista tiden. Jag kan nog skylla på faktum att vi faktiskt inte gjort så mycket annat än det vanliga~ promenader... Jag har mest suttit och spelat ESO och ritat på en bild på två karaktärer från ESO (mina personliga favoriter om någon frågar hahah). Utöver det lilla så har det nog varit som vanligt~ problem med familj, problem inom hundvärlden~ och så försöker jag hitta en vardagsplan för min kost. Den största nyheten är väl att jag snart kan säga officiellt att jag kommer studera nu till hösten! Jag vill bara ha allting färdigt och 100% säkert innan jag vågar säga någonting högt – då utbildningen verkligen betyder mycket för mig. Jag vill typ sitta i lärosalen innan jag vågar hoppas.

Mina mest aktiva (som är mindre privata än andra aktiva) tankar den sista tiden har nog varit ”människo-födo-ämnet”. Enda sedan Whiskey och Chula gick bort (mina älskade, superälskade kissebebbar) och jag kom in i BARF-världen, så har jag hamnat i en virvelvind av ifrågasättningar om allt i människans vardag. Jag har bytt till No´Poo, och så har jag frågat mig själv vad jag äter och insett att det jag ätit varit väldigt dåligt. Så länge jag kan komma ihåg så har jag haft magsmärtor – känns nästan som om jag fått magont efter allt jag ätit. Och nu när jag öppnat mig för naturliga alternativ så har jag stött på det som kanske egentligen passar mig bäst – Raw Vegan – eller som jag själv skulle vilja kalla det... ”Opportunative Raw eco ovo Vegetarian”. Alltså en ”Raw Vegan” som utöver det även äter råa ekologiska ägg. Men som kan äta vegetariska rätter~ vid tillfällen där inget annat erbjuds (ex. då man gåt ut och äter på restaurang etc.). Jag skulle nog fortfarande räkna mig själv som vegetarian, men som föredrar Raw Vegan när jag kan + en rå äggula om dagen för att slippa behöva ta tillskott (jag är personligen emot tillskott då det är onaturligt och förmodligen baserat på djurexperiment, men fortfarande ett bättre alternativ till kött). Viktigt för mig är att ägget är ekologiskt pga. dålig djurhållning hos icke ekologiska ägg. Men som tur så har Österrike väldigt bra förutsättning för de ekologiska hönorna. Jag önskar bara jag kunde ha mina egna... eftersom ingenting är optimalt inom djurproduktionen...

Andra tanker är... Jag är dessutom väldigt trött på ”Fuck Cancer”-bilderna som folk lägger upp. Jag själv skulle vilja säga ”Fuck everything that gives cancer” – vilket äckligt nog är extremt mycket inom människans vardag. Bara häromdagen fick jag höra att teflonpannor är giftiga~ men PRECIS som med allting annat så säger producenterna ”Det giftiga är inte i tillräckligt stor mängd för att göra skada på människan” (men två papegojor hade dött när de andats in ångan från när ägaren lagade mat). Det sjuka är att det tom. bevisats att gifterna och kemikalierna m.m. lagras i kroppen, vilket ger fruktansvärt höga nivåer av dessa farliga ämnen tillslut. Dessa ämnen kan komma från ex. besprutade plantor (icke eko alltså), kött som fått alla möjliga sprutor och tillskott för att inte bli sjuka (icke eko), köksredskap av diverse material, MÅNGA vanliga skönhetsprodukter, krämer, schampon, deodoranter, nagellack, smink etc.etc.etc. Alla företag som gör dessa grejer SÄGER att mängderna inte är tillräckliga. Men... plussar man ihop alla produkter man använder i vardagen så kommer kroppen upp i ett farligt antal gifter, kemikalier och ämnen. Jag kommer aldrig ihåg detaljerna~ men det hade gjorts tester på massa människobarn, och där hade de sett att de haft extrema mängder farliga ämnen – som de bara fått genom modersmjölken. Mamman hade alltså fört över dem...
När man verkligen lägger energi på att läsa och lära så förvånas man verkligen inte att många människor och djur får cancer. Folk måste SLUTA se cancer som en sjukdom – och istället se det som en konsekvens av att kroppen inte mår bra. Kroppen är otroligt stark, MEN den kan INTE ta hur mycket skit som helst. Folk måste sluta vara så lata och faktiskt sätta krav på företagen att sluta producera giftigt skit. Företagen har ingen riktig anledning till att ens använda ämnena... Det är bara ren arrogans och okunskap från deras sida.

Tja... jag kan inte tjata tillräckligt om detta. Men det riktigt sjuka är att folk blir mer defensiva mot MIG (eller andra som tycker som mig) än företagen som faktiskt ger cancer.
Det är så... dumt... JAG ses som hotet och det ”annorlunda” som bara snackar skit och försöker få andra att må dåligt. Jag~
Men, jag är inte ensam om det – och det är inte så att det är första gången jag blir sedd som ”obehaget”, för det har precis varit så för mig hela livet eftersom jag alltid tänkt annorlunda än andra (som ex. när jag blev vegetarian som 11-åring så fick jag höra mycket skit). Därför gillar jag den nya sidan jag hittat på FB... ”Vegan Artbook” där en människa ritar bilder med citat från andra ex. Veganer. Oftast ses ”annorlunda” människor som aggressiva fanatiker. Men jag ser dem mer som människor som sett sanningen och som blir rentav förbannade på företagen som tillåter detta – och människorna som medvetet/omedvetet stödjer detta – och dessutom försvarar sitt agerande. Det blir frustrerande tillslut att hela tiden försöka meddela~ och allt man får tillbaka är att man ”måste slappna av” eller är ”en dum fanatiker som kallar andra för dåliga människor”. Även fastän jag kan känna ordentlig frustration mot människor, så tycker jag inte de är dåliga människor. De bara ser inte det jag ser, och blir defensiva eftersom de känner sig påhoppade. Och det förstår jag. Men... att de själva inte förstår att de hoppar på mig?
Tja, det blir en ond cirkel. Jag hoppas bara de öppnar upp sig och börjar rikta sitt hat mot de riktiga problemen.

Här är några citat från Veganer (inkl. personen jag har en fan-crush on XD Snäll, ritar riktigt bra, är Vegan och gillar min bror!):

"Being vegan is offensive to people who eat animals. When people meet vegans, they become aware in that moment that they eat animals. Rarely do they have to confront this truth.

People respond to this in various ways, most of the time by identifying the vegan as the source of their discomfort. Therefor vegans often get mocked, ignored or evaded. It is easier to run from discomfort rather than face it.

The conscience doesn't lie. When it is trying to tell you something, just listen. There is a vegan inside everyone." -Dave Brink

"Some comments by meat lovers bring out the worst in vegans. When we post a photo showing the horrific hell factory farm animals endure only to have some omnivores post that they're "just stupid animals and they're delicious," many vegans are infuriated by the callousness and lack of morality expressed. ...”

”Since becoming a Vegan, I have come to realize this: the wider you open your eyes, the darker the world becomes. No matter how hard you try, you can never close them tight enough. The truth sears an everlasting image of the suffering into your retina. From then on, you’ll eternally understand that ignoring the pain of others is truly the cruelest action we can do as consious beings. Inaction is the plauge of this world.”

”The real struggle in being vegan doesn’t involve food. The hardest part of being vegan is coming face-to-face with the darker side of humanity and trying to remain hopeful.”

För min del handlar det inte lika mycket om att människor äter "kött"~ som hur de producerar "köttet"~ och faktum att djuren blir objekt som bara ses som kött - och inte liv som bör respekteras.
Jag som människa kan göra valet att inte äta djur – eller att välja att äta köttet som kommer från djur som fått ett fint liv. Men min största paradox är att jag inte kan tvinga på mina hundar att äta veganskt (då jag även anser att det är etiskt fel). Hundar måste få äta animaliskt, och hundar måste få existera. Jag skulle kunna välja att skaffa kaniner, men hundar för mig är så viktiga för mänskligheten att jag inte skulle kunna föreställa mig ett liv utan dem nu.
- Därför tror jag på att man VERKLIGEN måste bli medveten. Skaffa kunskap och sätta krav på producenter. Det är vårt jobb. Djuren måste få det bättre – det finns ingen annan väg. Visst kan man äta djur. Men det ska vara djur som fått rättvist liv innan sitt sorgliga öde.

Djurproduktion, besprutade växter, farliga skönhetsprodukter m.m.m.m.

Det är verkligen inte tid för att blunda. Att blunda för saker har alltid bara lett till mer ångest och destruktivitet – det har människors agerande genom tiderna lärt.

Tillsist skulle jag vilja hedra min hjälte~ bror och hans underbara Mika som öppnat upp sig och valt att bli veganer! Ni ger mig hopp <3 !

/Jobus

 

 

 


~ DIDDI ~

Diddi Jag heter Diddi och jag är en renrasig Långhårs Chihuahua. Jag föddes 19 Februari 2009 en bit utanför Stockholm, men bor numera i Wien tillsammans med min matte, min helbror Donki, en adopterad Tuffi och min Österrikiska husse..! Min matte, som jag har denna dagbok tillsammans med, har tidigare studerat Husdjursvetenskap på SLU. Hon blev aldrig klar med studierna, men hoppas på att hitta en mer passande linje nu här i Wien, där hon förhoppningsvis kan lära sig mer om oss husdjur för att kunna sprida kunskap och balans till djurvärlden..! Till dess tar vi en dag i taget och försöker att göra det bästa av vardagen! Chi-doodles!
RSS 2.0